268
— Säg icke mer, mamma! Hvad veta vi
menniskor? Kanske blir denna hustru, fallen från skyarna,
en himlens gåfva.
— Gud välsigne dig, min son! Måtte du blifva lycklig! Men lemna mig nu . . . jag skall försöka att sofva litet.
Då Isander var ensam i sitt eget rum, började han att gå fram och tillbaka på golfvet.
— Jag måste uppoffra mig, sade han sakta för sig sjelf. Jag skall finna tröst i att göra godt och i medvetandet att hafva räddat min mor . . .
Sedan jag kommit så långt i historien, klädde jag af mig, släckte mitt ljus och lade mig att sofva.
Klockan var knappast 6 på morgonen, då jag vaknade vid ett förfärligt buller utanför min dörr.
— Herrn ligger ännu, hörde jag min städerska säga.
— Det gör ingenting, svarade en grof röst.
— Men han sofver visst.
— Jag skall nog väcka honom.
— Men det går aldrig an . . .
— Jo, Gud bevars, det skall jag visa.
Och dervid hörde jag huru städerskan undanskuffades och dörren öppnades.
Jag igenkände min gårdagsbekantskap, Ernst Isander. Hans närvarande utseende bildade en obehaglig och sorglig kontrast mot den skildring, jag nyss lemnat af honom under hans ungdoms ädlare dagar, då han ännu icke känt sig genomträngd af en annan bitterhet än den, som härflöt från fattigdomens bekymmer och försakelser.
— God morgon, herr ***! sade han.
Gäspande mumlade jag några ord till svar.
Isander satte sig ogeneradt ned vid mitt skrifbord och betraktade det der ännu qvarliggande utkastet.
