284
tydligen förställd, och städerskan visste blott att »en främmande jungfru» varit der med brefvet.
— Det kan väl knappast vara Vadell, tänkte Sylvén. Hvad skulle väl ett dylikt hemlighetsmakeri gagna honom!
I detsamma inträdde den olycklige älskaren med ett uttryck af stor förargelse i sina föga intagande drag.
— Har du skickat mig några penningar? frågade Sylvén.
— Nej, min själ! Hur kan du inbilla dig att jag kan umbära 50 banko, särdeles efter hvad som händt.
— Och hvad har då händt?
— Att Elise upptäckt det jag ej var författaren till de der verserna jag lemnade henne.
— Huru är det möjligt?
— Jag måtte med näsduken hafva dragit upp ditt fördömda bref, som jag erinrar mig att jag stoppat i frackfickan.
— Och hon har läst det?
— Ja, och återskickat det tillika med en biljett, i hvilken hon ber mig söka en annan sångmö.
— Och mina verser?
— Dem måtte jag ha förlagt, efter hon ej skickade mig dem. Hvad skulle hon väl ha för intresse att behålla dem. Snarare brefvet då . . . Ack, det fördömda brefvet! Men jag vill ej tänka på det. Till något annat. Du finner att jag ej nu kan hjelpa dig med lån. Det hade varit olika, om jag kunnat hoppas ett rikt gifte.
Det var tydligt att Vadell ej kunde vara den som sändt penningarne, ty utom det att han hade en ganska måttlig förmögenhet, var han ingalunda den som sökte öfva välgörenhet i så stor skala, allra minst i tysthet. Hvem kunde det väl vara?
Med undersökandet af denna fråga sysselsatte sig dock Sylvén ej särdeles länge. I stället skyndade han sig ut i staden, betalade sin mest trängande skuld och gjorde några andra nödvändiga utgifter.
