Vid hemkomsten väntades han af ett nytt bref,
denna gång dock framlemnadt af en betjent. Det var
af följande lydelse:
»Min bästa kusin!
Huru har ni kunnat vara nog oartig att så der
alldeles förgäta mig? Icke måtte ni väl anse er hafva
fullgjort allan rättfärdighet genom aflemnandet af tvänne
visitkort, det vore verkligen alltför knapphändigt. Men
jag väntar att ni med det snaraste infinner er sjelf för
att personligen afbedja er oartighet mot er kusin
Elise P.»
Med en viss känsla af välbehag betraktade Sylvén den lilla biljetten, hvilken han dock tillskref endast en nyck af sin älskvärda kusin, enär han ingalunda kunde ana att hon var identisk med Vadells flamma.
4.
Nära ett år hade förflutit sedan Sylvén aflagt sin första visit hos fru Elise. Denna hade under tiden gjort sin slägting flera betydliga tjenster, utan att denne med säkerhet visste hvarifrån de förskrefvo sig. Men genom flera lönande uppdrag hade hans ekonomi märkbart förbättrat sig, och han behöfde ej vidare frukta att få sina frihetsånger afbrutna af förfärande bultningar på dörren.
Han besökte ofta sin kusin, och ett förtroligt förhållande hade inträdt mellan dem, utan att dock några ord om ömmare känslor blifvit uttalade. Och ändå skulle en erfarnare menniskokännare än den unge poeten i fru Elise’s uppförande hafva märkt det hon ej hyste någon motvilja mot en förklaring.
Blyg såsom Sylvén var, vågade han dock ej tro att den vackra och rika enkan besvarade hans känslor, och han åtnöjde sig anspråkslöst med sin egenskap af vän och — kusin.
