qvarstanna hos mig, tills de blifva nog gamla att inträda i sina blifvande befattningar.
— Men jag förstår ej . . .
— Vänta blott! De tre flickorna hafva tillsammans tillbringat mellan sju och åtta år. Likheten i deras belägenhet — om ock ej i förmögenhet — deras jemnårighet och sympatiserande lynnen hafva hos dem alstrat en vänskap, en tillgifvenhet, som är mindre vanlig hos flickor vid den åldern. Men också har allt bidragit att förena dessa tre unga hjertan: alltid tillsammans, hafva de antagit samma tycken, samma vanor och dela lika både nöjen och arbeten. Huru skulle jag kunna tadla deras vänskap, så ljuf, oskyldig och oegennyttig!
— Hos Laura åtminstone . . .
— Man kan ej hos så unga oskyldiga hjertan förutsätta några låga motiver. Emellertid äro de oåtskiljaktiga, de hafva svurit att aldrig öfvergifva hvarandra, och då jag någon gång talat med Laura om hennes fars önskan att förena henne med er, har hon alltid utbrustit i tårar och försäkrat att hon hellre ville dö än öfvergifva sina goda vänner.
— Besynnerligt! Emellertid är jag glad att ej ha någon ömmare känsla än vänskapens att bekämpa.
— Den är någongång lika stark som den mest svärmande kärlek.
— Bah . . . Kan jag emedlertid få tala vid min lilla kusin?
— Visserligen, men det vore kanske bäst att ni dröjde här, tilldess jag hunnit förbereda henne litet.
2.
— Nåväl, min vän, yttrade fru Stiegler till Laura, du vet ju att jag fått underrättelser från din far. Han framhärdar i sitt beslut att gifta bort dig.
— Ack, jag kunde väl tro att det var något
