290
ledsamt . . . Nå, svara honom att jag, med all skyldig vördnad, framhärdar i mitt beslut att vägra.
— Men betänk då, min söta Laura, att du förlorat din mor och att du ej har någon annan i verlden än din far. Om du förtörnar honom, så vore du alldeles ensam.
— Åh nej, visst icke ensam.
— På hvem räknar du?
— På mina vänner, Alfhild och Julie, samt på er.
— På mig . . . Ja, visserligen skall jag alltid älska dig, men då måste du vara en lydig dotter och en förståndig flicka. Hvad dina vänner beträffar, så skola de väl en gång gifta sig.
— Gifta sig . . . ack, nej . . . Jag svarar för dem såsom för mig sjelf . . . Vi hafva gjort hvarandra ett löfte att aldrig skiljas.
— Ett löfte gjordt af barn . . .
— Af barn . . . nåväl, jag tar er på orden. Om jag ännu är barn, så bör jag väl ej gifta mig, och är jag icke barn, så är mitt löfte heligt; det har ni ju sjelf lärt mig.
— Låtom oss ej skämta, Laura! Bered dig på att mottaga den make, som är dig bestämd.
— Nej, hellre vill jag dö.
— Om det är så, mamsell, sade fru Stiegler i sträf ton, så upphör hon från och med i morgon att vara bland mina pensionärer. Jag skickar henne i morgon till sin far, och dit lär hon svårligen få medtaga sina goda vänner.
Fru Stiegler lemnade rummet.
Då hon gått, framträdde Alfhild och Julie, hvilka stått gömda bakom en halft tillskjuten dörr, der de lyssnat på samtalet.
— Stackars Laura! sade de till den gråtande flickan.
— Min gud, hvad skall jag göra?
— Åh, det är helt enkelt, sade Alfhild raskt. Vi fly tillsammans.
