292
— Åh nej, herr Hoppauteau . . .
— Jag tror att man talar om mig, mina damer! sade dansmästaren, som i detsamma inträdde.
— Ja, sade Laura, vi talade om alla era förnäma elever.
— Det är verkligen sannt, svarade dansmästaren, helt smickrad, att jag har stort förtroende inom la haute volée.
— Kanske ni äfven har ambassadörer till diskiplar?
— Ja, gudbevars! Ryska, tyska, engelska, fransyska, turkiska . . .
— Äfven turkiska? frågade Julie ifrigt.
— Ja visst, det är en bland mina skickligaste elever . . . Men vi skola väl börja vår lektion. Mamsell Julie kan sitta och vänta så länge, medan jag inöfvar de bägge andra.
— Jag begagnar tiden, hviskade Julie åt de andra, att skrifva brefvet.
Den unga flickan satte sig verkligen ned och skref fyra eller fem rader på ett stycke postpapper. Derpå vinkade hon Laura och Alfhild till sig, lät dem läsa hvad hon skrifvit och bad dem underteckna, hvilket de också skyndade att göra.
— Men hvad vill detta säga? frågade dansmästaren förvånad.
— Jo, svarade Julie, under det hon förseglade biljetten och försedde den med adress. Det vill säga att vi hafva en tjenst att utbedja oss af er.
— Och hvari skulle den bestå?
— Deri att ni framlemnar detta bref till den turkiske ambassadören.
— Till hvem?
— Till den turkiske ambassadören.
— Men jag förstår icke . . . Hvad kunna väl damerna vilja honom.
— Vi vilja rådfråga honom om ett turkiskt ord, som vi ej förstå, inföll Laura.
