— Huru . . . har man börjat läsa orientaliska språk
i flickpensioner?
— Nej, det är frågan om uttalet af namnet på en stad i Turkiet, tillade Alfhild.
— Det var besynnerligt. Men jag skall väl göra som ni bedjen mig. Emellertid måste jag först visa brefvet för fru Stiegler.
— Nej, för allt i verlden, gör ej det!
— Hvarföre det då?
— Vi vilja göra henne en syrpris.
— Godt, jag förstår. Jag lofvar att uträtta uppdraget på det bästa och rättast möjliga sätt.
3.
Dansmästaren begaf sig genast till fru Stiegler, hvilken han fann i samtalsrummet sysselsatt att för herr Filip Livin redogöra för Lauras tänkesätt.
— Se här ett bref, hvilket jag mottagit af mina elever och som förefaller mig misstänkt.
— Låt se!
Fru Stiegler öppnade brefvet och läste med yttersta förvåning följande:
»Herr ambassadör!
I vår geografi ha vi läst att ni turkar ha rättighet att ega flera hustrur. Vi äro tre vackra, unga flickor, som svurit att aldrig skiljas åt. Men man vill nu rycka en af oss från sina vänner. Vi anförtro oss således åt er — om ni lofvar att föra oss alla tre under ert beskydd hem till ert land. Herr Hoppauteau lemnar vidare underrättelser om
edra ödmjuka tjenarinnor
Alfhild och Julie P. Laura Livin.»
— Min Gud, hvilken galenskap! Jag kan ej ändå låta bli att skratta.
