296
prof på sin skicklighet. Alfhild, till en början, visa ambassadören din sista ritning!
Alfhild framträdde blygt till den förmente turken och lemnade honom stycket.
Ambassadören tycktes vara belåten med detta prof af hennes talang, och då han gaf det tillbaka, framtog han en vacker kristallflaska, innehållande någon doftande essens, hvilken han genom dansmästaren erbjöd åt den unga artisten.
Rodnande af glädje öfver detta bevis på uppmärksamhet, återvände Alfhild till sin plats.
Laura och Julie tycktes icke vara lika belåtna. Ett litet moln af afundsjuka hvilade öfver deras täcka ansigten.
— Nu är det din tur, Julie . . . Dansa en mazurka för hans excellens!
Och Julie dansade . . . förtjusande.
— Vid Mahomet, sade Filip, hon har en odalisks grace, förenad med gazellens smidighet. Tjusande houri, mottag detta svaga bevis af min beundran!
Genom herr Hoppauteau öfverlemnade han henne ett halsband af koraller.
— Kanhända, sade fru Stiegler, är ers excellens nu trött. Vi skola måhända begifva oss till de lägre klasserna.
— Och jag, hviskade Laura förtretad, skall då ej jag få tillfälle att visa mig?
— Välan, sjung då något, om ers excellens tillåter det!
Genom en gravitetisk böjning på hufvudet gaf Filip sitt bifall.
Sedan Laura slutat sin aria, reste sig quasi-ambassadören utan ett ord och lemnade, åtföljd af fru Stiegler, dansmästaren och betjenten, rummet. Men då han passerade förbi Laura, fällde han bugande näsduken vid hennes fötter.
