— Åh ja, mina barn, vous étes fort bien.
Skiljande sig från andra pensions-fruar, begagnade fru Stiegler blott vid högtidliga tillfällen det fransyska språket.
De unga damerna vexlade förtjusta blickar.
— Huru tycker du, jag ser ut? frågade Julie sin syster, med ögonen i spegeln.
— Rätt bra! Men hjelp mig att lägga den der hårlocken i ordning. Gudskelof att jag tog min blå klädning!
Laura skyndade också till spegeln för att skärskåda sin toalett. Troligtvis fann hon sig rätt intagande, ty hon smålog helt sjelfförnöjd.
Straxt derefter öppnade gamla Karin dörrarne och anmälde högtidligt: »Turkiska ambassadören».
Filip visade sig, iklädd med särdeles omsorg en turkisk maskradkostym, hyrd hos fru Thalén. Han var åtföljd af en betjent i prålande livré samt af pensionens dansmästare.
På ett tecken af fru Stiegler frambar Karin några soffdynor, hvilka hon lade på hvarandra bredvid förestånderskans länstol. Efter att hafva gjort en fantastisk bugning, tog herr ambassadören plats på denna improviserade ottoman.
— O, du vishetens brunn, yttrade den synbart betagne museimannen, i det han efter en dröjande blick på flickorna vände sig till den ståtliga frun, då jag ser dig midt ibland dina lärjungar, tycker jag mig se dagens strålande stjerna lysa på trenne i prakt, glans och färg oupphinneliga rosor, sprungna ur paradisets jordmån.
— Hvad han är vacker! hviskade Alfhild.
— Hvilket poetiskt språk, alldeles som i Morriers romaner! tillade Julie.
— Hvad mitt hjerta klappar! tänkte Laura.
— Jag tror, sade fru Stiegler, att jag ej på ett mera passande sätt kan visa mig värdig ers excellen’s nåd än genom att låta mina tre förnämsta elever gifva
