300
MARIONETTERNA.
I den luftiga salen i bottenvåningen af en bland Djurgårdens täckaste villor skulle en främling, om han inträdt straxt efter middagstiden den 16 Juli år 1852, hafva anträffat en högst behaglig familjscen, hvilken tycktes andas den fullkomligaste husliga lycka.
Till en början visade sjelfva rummets inredning att dess innevånare voro i besittning af det ekonomiska oberoende, som lär vara ett nödvändigt vilkor för all jordisk sällhet af något solidare art.
I anordningen af en mängd småsaker, i valet af färger för möbeltygerna och fönsterdraperierna, i ett par taflor, som prydde ena väggen, i det helas harmoni funnos dessutom tillräckliga anledningar att hos familjens medlemmar förutsätta den naturliga smak och det bildade sinne, utan hvilka man ej kan rätt njuta af sin förmögenhet.
Framför divanen stod ett rundt bord, betäckt med en snöhvit duk, hvarpå en kaffekanna af drifvet silfver, ett mästerstycke af Möllenborg, höjde sig bland de genomskinliga kopparne af gammalmodigt ostindiskt porslin och de andra eleganta tillbehören vid en komfortabel kaffe-servis.
I ett hörn af divanen lutade sig grosshandlaren August Marin, en familjfader på sju och tjugu år med ett rundt, fylligt, rödblommigt ansigte, blå ögon med en öppen, trovärdig blick, lagom stor mun med de friskaste tänder och en för öfrigt välskapad, om än något fetlagd lekamen.
