Hans unga fru var en liten tjusande blondin, smärt,
nätt, lätt, fin och luftig som en älfva, med lifliga och
behagliga rörelser, förtrollande leende och eldiga blickar.
Hon stod lutad öfver kaffebordet och sysselsatt med att
hälla i den aromatiska drycken.
Ett litet stycke från bordet stodo tvänne små täcka barn om 5 à 6 år, en gosse och en flicka, bägge blåögda och gulhåriga, med friska rosor på kinderna, och armar så runda och svällande som de bäst lottade cherubimers.
Här, om någorstädes, borde väl lyckan ha slagit sig ned.
Och likväl låg ett moln öfver grosshandlarens panna, öfverläppen var rynkad till någonting liknande en grin-min och kring munnen sväfvade skuggan af en halfqväfd gäspning.
Det värsta var att han icke tycktes observera hur hans unga fru med sitt mest intagande småleende bjöd honom en kopp af det nyss serverade kaffet.
— Nå, August, skall du ej ta emot ditt kaffe?
— Jaså . . . tack, söta Louise . . . ställ det på bordet der!
— Vill du då ej dricka det nu?
— Jag vet ej . . . Jag väntar väl en stund.
Fru Louise satte ifrån sig koppen med en litet missnöjd min.
Grosshandlaren reste sig upp, lade socker och grädde i sitt kaffe, rörde om allvarligt och långsamt samt förde slutligen en thesked till munnen. Men han blott fuktade sina läppar och ställde genast ifrån sig koppen.
— Var kaffet ej godt? frågade frun.
— Åh jo . . . men det smakar mig icke . . . jag vet ej hvarföre.
— Det är kanske för starkt.
Mannen svarade icke. Han föll tillbaka i soffhörnet och lät sin blick trög och dufven irra omkring i rummet.
