1.
Hvad stjernorna sågo och hvad månen hörde.
Septemberaftonen hade lidit fram emot midnatt.
En ung man och en ung qvinna vandrade arm i arm utefter gatan och stannade vid ingången till hennes hem. De voro trolofvade. Med en fästmans rättighet hade han följt sitt hjertas utkorade, och invid porten skildes de nu utan ett ord, blott med en kall och tvungen afskedshelsning.
Sedan fästmön med hastiga och ojemna steg, förrådande ett upprördt sinne, försvunnit uppför trapporna, stod den unge mannen ännu qvar. Kanske väntade han att hans trolofvade skulle återkomma, kanske begärde han icke mer än ett halft ord för att sjelf undergå en önskad förvandling — men hvad helst han väntade och begärde, förblef allt tyst, dödt och kallt.
Långsamt — tydligen ovilligt — gick han tillbaka, men för hvarje steg han kom närmare den bro, som de tillsammans nyss passerat, blefvo dessa steg spänstigare, kraftfullare och slutligen erhöllo de en viss hårdhet, som gaf en sträf klang i träbrons botten.
Hunnen till midten af denna promenadplats, som just icke var så kort — ty bron gick öfver en bred å — lutade han sig tankfull ned mot barrieren och betraktade först det klara blå vattnet, i hvilket skummet från ett fall vid qvarnen högre upp nedstörtade och yrde omkring, och sedan himlens blå fäste, der stjernorna sutto så sköna och glänsande, med sina millioner
