312
ögon blickande ned på jordens dårskaper och lumpenheter.
Allt var tyst, och om några steg genljödo på ömse sidor om bron, bortdogo de i forsens brusande dån.
Den unge mannen kastade sin blick åt den lilla stadens båda sidor, och då han tyckte sig vara fullkomligt ensam, höjde han sin panna modigt upp, och stjernorna sågo då ett ansigte, hvilket bar en ovedersäglig prägel af lidande, tvifvel, oro och obeslutsamhet, och dessutom sågo de huru stora tårar rullade nedför de manliga kinderna, tårar, som kommo så omedvetet att den, som fällde dem, sjelf icke syntes gifva akt derpå.
Det var en egendomlig kontrast mellan denna naturligt fria rörelse, der hvarje band brustit, och den person, som deråt öfverlemnat sig. Då man betraktade hans kroppställning, gestalt och utseende, såg man prägladt på hvarje särskilt parti en djerf och vårdslös sjelfständighet, och ett drag öfver munnen bevisade att hån och retlighet icke voro främmande beståndsdelar i hans själ.
Emellertid förrådde läpparna ej ett ord af hans tankar och känslor, men den strålande Venus-stjernan såg dem fullkomligt klart. Hon såg att det i hjertat fanns en kärlek, som fördömde sig sjelf, som ville slita sig lös från en framtid full af anadt elände, men att der fanns en af samma kärlek bestucken falsk hederskänsla, hvilken oupphörligt lade sig emellan, förklarande att det vore fegt, ja nedrigt af en man att bryta med en qvinna, som älskade honom, blott för . . . för några egensinniga nycker och fruntimmers-barnsligheter. Var det väl för en man att låta pina sig af dylikt? Hvartill egde han då kraft, lugn och vilja?
Snart hade vinden fläktat bort tårarna. Denna natts ömkliga vekhet skulle blifva endast ett minne. Bäst vore dock, om den icke blefve ens detta, ty godt är att ej hafva några ömkligheter att minnas.
