II.
De första timmarne i Paris.
Så tidigt på morgnen ville jag ej störa den svenska familj, hos hvilken jag skulle bo under mitt vistande i Paris. Jag qvarlemnade derföre mina saker på tullkammaren och beslöt att göra en promenad till klockan 8. Till en början företog jag mig att vandra nedåt den långa Rue de Faubourg S:t Denis, vid hvilken embarkadèren är belägen. Jag kunde ej välja en förträffligare väg, ty efter en stunds gående befann jag mig på sjelfva boulevarderna. Jag hade verkligen svårt att tro det i början, ehuru jag på beskrifningen kände igen den oerhördt långa sträckningen af ett slags gata, bred som ett torg och der trottoarerna skildes från körvägen genom flerdubbla alléer af lummiga träd. Men hvar voro de praktfulla butikerna och den hvimlande strömmen af eleganta promenerande? Här såg ju ut som om hela verldens Hötorg och Kornhamn, Gröna Gång och Röda Bodar utgjutit på asfalt-trottoarerna och chåssén alla sina förråder af grönsaker och fisk, frukter, fjäderfän, blommor, köttstycken, äggkorgar och potatis-tunnor, tillika med den stojande befolkningen af säljande och köpande pigor och slagtardrängar, bondfolk och gaminer, fisk-madamer och trädgårdsmästare. Bodarne voro stängda, ända upp i sjette och sjunde våningarne voro luckorna tillskrufvade, rullgardiner nedfällda, jalusier fördragna, likasom vore staden försänkt i den djupaste sömn. Och likväl var här ett lif så bullrande att det borde kunnat uppväcka döda, ett skrikande, hojtande och grälande, som uppblandades med kacklandet af gässen, som utstucko sina långa halsar mellan spjelorna på sina burar, med gnäggandet af hästarne, skriandet af
