Sida:Borta och Hemma.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

14

stod en stund stilla helt bestört. Nog såg jag skeppet af kyrkan, ehuru oredigt, emedan det var beklädt med en massa af upptimrade murarställningar. Men tornen! Försvunno de i molnen? Väl möjligt, ty bra höga hade de sett ut på planscherna. Men jag borde väl åtminstone kunna se nedra delen af dem. Förgäfves ansträngde jag mina ögon. Af torn fanns intet spår: de existerade blott på papperet, såsom projekter af hvad man möjligen i framtiden skulle kunna komma att bygga, om man blefve ense om ritningarne och kunde skaffa penningar att utföra dem. At dessa torn hade jag dock gladt mig så mycket. Jag hade väntat mig att i dem få se värdiga representanter af den kristna byggnadskonstens egendomliga tendens, det sublima uppåtsträfvandet, som söker nå det oändliga och höja sig från stoftet här nere. Hvilket bitttert misstag!

Jag kunde ännu ej rätt trösta mig deröfver, då jag i Brüssel på »Hotel de Cologne» för första gången gjorde mitt val i en fransysk matsedel, öfver hvilken Cölns katedral prålade med skyhöga torn, hvilka ej saknade någonting utom motsvarighet i verkligheten.

Någon ersättning fick jag dock i den präktiga kyrkan S:t Gudule, Brüssels Notre Dame. Men hvarken den eller rådhuset, det kungliga slottet eller någon annan af det glada, lifliga Brüssels märkvärdigheter kunde qvarhålla mig. Jag köpte min jernvägsbiljett och fortsatte vägen genom bördiga, ehuru kuperade trakter, der de rika sädesfälten endast lemnade rum åt vidsträckta linodlingar, och jättehöga, rökande skorstenar så ofta tittade upp öfver vägen att jag var färdig att tro det hela Belgien ej var bebygdt med annat än fabriker. Det hade redan lidit ett stycke på eftermiddagen, då trängen afgick från Brüssel; och klockan 5 var på morgonen, då jag anlände till Paris, försänkt i en så djup sömn att jag ej hade något annat intryck af ankomsten än ett hastigt uppvaknande.