om revisionsfrågan, och ögnade äfven som hastigast i småbladen, sådana som Charivari, Tintamarre, Corsaire, m. fl., en hel labyrint. Och en labyrint blef äfven dess varierande pikanta och satiriska innehåll för den oinvigde. Allt hvad jag trodde mig så första som sista dagen kunna säga var, att det fanns förnuft i deras skämt och att deras qvickhet var graciös och naturlig.
Sedan jag sålunda kunde anse mig ha skäligen tillfredsställt kroppens och själens fordringar, fortsatte jag vägen och stod om några ögonblick på Quai de la Mégisserie.
Det står klart för mig, som hade det varit i går, det ögonblick, då jag första gången kom ned på käerna, som sedan förblefvo min älsklingspromenad, i trots af Boulevardernas prakt, de Elyseiska fältens omvexlande förströelser, Luxembourgs- och Tuilerie-trädgårdarnes skuggiga alléer.
Solen kastade sina glänsande strålar på Seinen, som majestätiskt flöt fram under alla dessa broar, vid hvilka så många minnen äro fästade. Den mäktiga floden var innesluten mellan käernas massiva quaderblock i en ofantlig sträckning. Midt framför mig ledde Pont au Change, hvars grundstenar lades på 13-hundratalet, till kärnan af Paris, Ile de la Cité, öfver hvars gråa, urgamla stenmassor höjde sig Palais de Justice med sitt spetstak och sina oformliga, koniskt afrundade torn. Philip August uppbyggde dem som värn åt det gamla konungapalatset.
Straxt till venster om bron är Marché aux Fleurs, fyldt af blommor och frukter, hvilkas fägring och doft locka dit köpare nu såsom för århundraden sedan. Från andra ändan af ön resa sig de fyrkantiga, tvärt afhuggna tornen af Notre-Dame, sjelf ett mästerstycke af den götiska byggnadskonsten och ämne för den nyromantiska litteraturens första mästerstycke. Jag kan aldrig skilja dem åt i min tanke, arkitektens och skaldens verk, bägge en af Frankrikes mest lysande perlor.
