24
affärerna, eller statens pensionärer, som hvila sig efter sina ansträngningar för fäderneslandets väl.
Hur triviala dessa reflexioner än må vara, trängde de sig dock ovilkorligen på mig, då jag från Jardin des Plantes begaf mig till Pantheon. Den väg jag hade att passera, stryker fram genom de eländigaste qvarter i Paris. Öfverallt förfallna byggnader och smutsiga, krokiga gränder, hvilkas befolkning tycktes kämpa mot den hårdaste nöd eller ha öfverlemnat sig åt lastens och brottets försoffande inverkan.
En särdeles effekt ofvanpå denna uselhet gjorde anblicken af det praktfulla Pantheon, ett lysande monument åt de menskliga dårskaperna och den menskliga fåfängan.
Påbegynt under Ludvig XV:s regering, helgades detta tempel åt den heliga Genoveva, som fordom haft ett kapell på samma plats. Revolutionen, som ändrade så mycket annat, ombytte äfven kyrkans bestämmelse. Den konstituerande församlingen påbjöd att S:t Geneviève måste taga namnet Pantheon och att den skulle tjena till förvaringsrum åt stoftet af Frankrikes store män. På frontonen ristades med stora bokstäfver den så mycket omtalade inskriften:
Aux grands hommes la Patrie reconnaissante.
Voltaire och Rousseau intogo utan motsägelse det förnämsta rummet i detta »åt alla gudar» helgade tempel. Mirabeau och Marat förflyttades efter hvarandra dit, men fingo gifva vika i följd af den politiska opinionens vexlingar. Det var icke så lätt att afgöra hvilka af Frankrikes ryktbara män förtjenade en så utmärkt hviloplats; men Napoleon gjorde slag i saken, då han befallde att alla hans senatorer skulle begrafvas i hvalfven under Pantheons dom. Så blef då odödlighetens tempel befolkadt en bloc, men förlorade i och med detsamma den betydelse, som revolutionen velat gifva det.
