Hoppa till innehållet

Sida:Borta och Hemma.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
27

sonen var påtagligen sedan någon tid hemmastadd i den stora staden.

Såsom en god son egnar och anstår utpekade han också hvar boulevarderna ströko fram, hvar Tuilerierna och Louvren lågo, hvilka torn det var, som sköto upp här och der och annat dylikt, som kan intressera en landsortsbo, hvilken gör sitt första besök i Paris.

— Nå, min son, hvad är det för ett par byggnader, som ligga här nere, alldeles under oss?

— Sannerligen jag det vet, pappa . . . Troligtvis kaserner.

— Månne det . . . Att du ej har reda på två så vackra palatser!

— Min tid är för mycket upptagen af studier för att jag skulle kunna hinna med att se och fråga efter allt. Jag promenerar blott, då jag ej är upptagen af föreläsningar och då jag ej för min helsa vågar stanna qvar vid böckerna. Juridiken är ett ansträngande studium, min far!

— Vetenskapernas rötter äro bittra, men deras frukter äro så mycket ljufvare, sade fadern i docerande ton. Du gör rätt i att ej gå för mycket ut.

— Jag gör det mycket sällan . . . och nästan aldrig åt det här hållet. Annars skulle jag väl kunnat säga pappa hvartill de der båda husen användas.

— Gör ingenting . . . vi kunna ju fråga någon, när vi komma ned.

Vi kunna fråga den der herrn, sade den unge juristen och pekade på en parisare, som nyligen kommit upp . . . Min herre!

— Hvad behagas?

— Skulle ni kunna vara så god och upplysa oss om hvilka de der två byggnaderna äro.

— Alldeles bär bredvid?

— Ja!

— Den ena är mairiet . . .

— Och den andra?