28
— L’Ecole de Droit.
Den flitige unge juristen, som »nästan aldrig gick åt det hållet», såg något dekontenanserad ut.
— Jag hörde visst miste, sade fadern. Hur kallade ni den andra byggningen, min herre?
— L’Ecole de Droit.
— L’Ecole de Droit, upprepade den gamle herrn. Men det är ju der, fortfor han, vändande sig till sin son, det är ju der som dina föreläsningar hållas, Fichtre . . . det måtte ej vara så helt med din utomordentliga flit.
Jag steg ned för trapporna och lemnade detta uppträde, som föreföll mig vara en temligen lofvande inledning till mitt besök i studentqvarteren.
IV.
Det latinska landet.
Qvartier Latin eller — såsom det numera kallas på den ständigt omvexlande, nyckfulla och bizarra jargon, som utgör artisternas, tidningsskrifvarnes, studenternas och rumlarnas egendomliga språk — le pays latin utgör i Paris en stad för sig med sina egna seder och traditioner, sin egen promenadplats, sin egen teater, sina egna baler och kaféer och etablissemanger af alla slag, hvilka ega en karakter helt olika den, som de visa i de öfriga delarne af Paris.
Förvånande förefaller det att denna stadsdel, hvars befolkning är den mest bullersamma, oroliga och sjudande, synes allvarsam, gammalmodig och nästan dyster.
