38
låg på soffan och rökte den cigarrett, dina hvita händer räckt mig.
Föreställ dig icke att detta blifvit nedskrifvet för att vinna tid — det värsta är ju redan sagdt. Nej, jag ville gifva dig ett afskedsbref, som påminner om den vackra oskyldiga ros, som kallas vänskap. Vänskapen är öpppen, enkel, ärlig och uppriktig. Och mitt samvete är blankt som min börs i afton, ty jag vet med den fullkomligaste säkerhet både att du tröstar dig och att du blir ännu lyckligare än du var hos mig, när du fått öfvervinna det första intrycket, som utgör det beska medikamentet.
I går eftermiddag, att systematiskt börja min historia vid början, hade jag sammanträffat med den unge svensken, som du vet jag åtagit mig att gifva några nya vyer öfver Paris och lifvet i allmänhet. Jag ville ha honom med på en liten tillställning — men han hade ej någon rätt disposition, och jag gick ensam. Så var ödets bud.
Nå, Louisanne, visa dig nu värdig att vara uppfostrad af lika mycket en broder som en älskare. Ingenting skulle harma mig mera, än om du i det fallet bedroge mitt hopp — men det gör du ej: jag skulle då uppfostrat dig illa, och det är omöjligt.
Jag träffade alltså, nedfallen från skyarna till mina fötter, en oväntad fortyn. Och fortynen bar skepnad af en ung modist från landsorten, som kommit till Paris att uppköpa sitt lager. Ett ord mer skulle såra dig och komma mig att tro det jag icke vore jag sjelf.
I morgon klockan 6 föra mig angelägna affärer åt precist samma trakter der denna dam har sitt etablissemang. Men när jag en dag återkommer till Paris för att taga hand om mina medicinska studier, helsar jag på dig. — Emellertid ålägger jag dig att du icke då med ett ord vidrör hvad som passerat.
Du håller naturligtvis till godo det nyhyrda rummet för så lång tid kontraktet varar. Dess inventarier
