håller du till godo för lifstid — jag tror att de i alla fall snart äro räknade.
Ett uppdrag till slut, som jag är säker du ska uträtta: gå och sök upp min svenske vän i Palais-Royal (— platsen nämd —) och säg honom att det enda, som verkligen gör mig ledsen är att jag måste så tvärt afsluta våra trefliga dispyter och hela vår angenäma bekantskap. Han skall icke bli glad. Den hederlige gossen höll af mig, men hvad skall man göra! Mellan vänskap och kärlek, mellan förnuft och dårskap blir alltid segren på kärlekens och dårskapens sida: den maximen är gammal. Må han förlåta att jag ej i allt detta virrvarr hittar någon nyare . . . jo, ännu en: lifvet är ingenting annat än ett möte och ett farväl — må han minnas mig som jag honom!
Farväl, min f. d. lilla rosensky . . . Blif aldrig annat än en god och i allt redlig flicka, som du hittils varit! Det skall ärligt glädja din gamle
Poliveau.
P. S. Du kan visa min svenske hela brefvet, så får han kasta en blick i ett litet stycke pariserlif, som är utan flärd och glitter. Det skall intressera honom som turist.»
Sedan jag slutat detta bref, kände jag mig vida mindre ledsen för Poliveaus flyktighet. Det var påtagligt att han varit för den unga flickan en god broder, som, på samma gång han hyllade den fransyska lefnadsåsigten, hvilken tillåter dessa efemera förbindelser, dock ville bevara henne på sedlighetens och hederns väg. Sådant kan låta löjligt, men steget från grisetten, den lilla täcka sömmerskan, som sträfvar och arbetar och för sin kärlek får blott (hvad hon dock högst eftersträfvar), en promenad vid älskarens arm och en liten mager kollation i gröngräset om söndagen — steget från en sådan liten anspråklös och i sin trohet högst ärbar varelse ned till den glänsande »courtisanen», som har vagn och loge, är ofantligt. Den förra kallar sig med fastaste öfvertygelse
