klädning och ingå något nytt halft äktenskap eller kanske helt, ty ni kan vara säker, min herre, att det ej fattas mig anbud för någondera delen.
— Jag förstår, ni tänker kanske gifta er på allvar.
— Det fins en ung tapetserare, som icke skulle veta till sig af förtjusning, om jag nästa månad kallades raadame Rouget.
— Hvad detta steg äfven komme att förtjusa vår vän Poliveau! Er ställning vore då tryggad, och det skulle vara särdeles angenämt att få dricka en kopp thé hos madame Rouget.
— A la bonne heure! När månaden är slut och jag aflagt sorgen, träffas vi åter, och då skall jag tala om för er . . . men egentligen vet jag icke hvarför jag ej ibland kan komma hit till Palais-Royal. Jag går ofta hem med mina blommor åt detta håll, och om ni ej har någonting emot att återse mig . . . så kunde jag visst icke ersätta er Poliveau, men vi kunde tala om honom — och så finge jag gifva er några vyer, äfven jag, öfver många hundra saker.
— Jag tackar er tusenfallt, mamsell! Jag står redan i skuld hos er för en särdeles angenäm timma, och jag har ingenting emot att få denna skuld ökad.
— Bra, då är det afgjordt . . . Men säg, är ni verklig svensk?
— Helt och hållet.
— Poliveau trodde att er far måtte varit engelsman och er mor tyska, som nedsatt sig i Sverge.
— Hvarför det?
— Emedan, sade han, ni är en ung filosof ur tyska skolan, men en gammal engelsman i tröghet och . . . nej det ordet kan jag icke säga, men jag skall öfversätta det för er.
— Jag är er oändligt förbunden, mamsell, ni intresserar mig mycket.
— Det var det jag sade Poliveau: tag blott mig med dig, så skall jag gifva din svenske vän en lektion.