64
promenaden genom mängden af sköna ansigten. Mången målare har här sökt och funnit inspiration, och mången främling har här ändrat sin resplan, tjusad af någon ädel romarinnas blixtrande ögon.
Jag tror att, om jag skulle kunna räkna efter huru många timmar jag tillbragt på Monte Pincio, jag skulle upptäcka det bemälte promenad upptagit en ganska vacker procent af tiden för mitt vistande i Rom. Men jag var der vid så många olika timmar på dagen, under så varierande belysningar och temperaturer, i så olika sällskaper, i så skiftande sinnesstämningar, vid så olika tillfällen och af så skilda anledningar, att jag nästan ständigt tyckte mig emottaga nya intryck.
Från Monte Pincio öfverblickade jag för första gången den eviga staden, från Monte Pincio tog jag afsked af den. Från dess platå har jag betraktat de fransyska truppernas revyer och varit vittne till en arkebusering; jag har derifrån sett likprocessioner tåga öfver piazza del Popolo och den hvjmlande karnavalen några timmar sednare fylla samma plats med yrande upptåg. Monte Pincio är sig icke likt i det matta skimret af den uppstigande morgonsolen och i den hastiga öfvergången mellan dag och natt, icke i belysningen af fullmånens klara, men milda sken och i det bländande ljuset af middagssolens glödande strålar. Med hvarje timma på dagen, hvarje ny årstid, hvarje förändring i väderleken tyckes det erhålla ett nytt utseende, en ny karakter.
Min älsklingsplats var en platå, som skjuter öfver de terrasser, på hvilka man från piazza del Popolo uppstiger till promenaden.
En afton, då jag stod der, lutande mig öfver balustraden för att betrakta den herrliga utsigten, stannade en grupp af promenerande nära intill mig. Som jag ej hade något annat att göra, betraktade jag dem med en flanörs sjelftagna rättighet att anse allt utom sig existerande blott för sin förströelse.
