74
tunna och nästan färglösa, den höghvälfda pannan hade djupa rynkor. Håret var glänsande svart och lent som silke, men sparsamt och glest. Ögonen voro vanligen matta och sänkta mot marken; någongång lyftades de upp, och en olycksbådande eld flammade då från de stora mörka pupillerna.
Utan att egentligen för tillfället ha någon särskilt anledning till dåligt lynne, hade prinsen denna morgon vaknat missnöjd med sig sjelf och hela verlden.
Måhända kom det sig af den jemförelse han ofrivilligt måst anställa mellan de bägge främlingarnes ställning och hans egen.
De, ehuru på långt när icke af så ädel börd som han, kunde tillfredsställa alla sina nycker, resa omkring hvart de behagade, hålla sig hästar, ekipager och mätresser, spela huru högt spel som helst och i allmänhet på ett lysande sätt upprätthålla sin rang, under det att han, en prins af Montefiori, nödgades småaktigt öfvertänka och beräkna hvarje utgift, för att ej alldeles blifva ruinerad. Egare af ett praktfullt palats, nödgades han inskränka sig till några futtiga kyffen, emedan han ej hade råd att underhålla de glänsande salarne. Han, hvars förfäder hållit sitt eget hof, måste åtnöja sig med tre eller fyra domestiker.
Medgifvas måste att allt detta ej kunde ingifva tillfredsställelse och att prinsen hade rättighet att vara vid dåligt lynne. Hade han ändå varit filosof — men det var han ej.
Emellertid tycktes han ledsna vid sina obehagliga betraktelser. Han utsträckte handen och ringde på en klocksträng.
En gammal trotjenare, en öfverlefva af den sista ståten, inträdde och bugade sig vördnadsfullt.
— Är min mor uppstigen, Pietro?
— Ja, excellensa.
— Gå och fråga henne om hon tillåter mig att önska henne en god morgon.
