Från gatan kommer man in i en vestibyl, prydd
med statyetter af några gamla medlemmar af ätten. En
gallerport afskiljer vestibylen från gården, i hvars fond
en fontän, omgifven af fantastiska figurer, sprider svalka
med sitt friska, sorlande vatten. En rad af pelare löper
rundt omkring gården och bildar ett slags portik, under
hvilken man äfven under sommarens hetaste timmar
finner svalka och skugga.
Från vestibylen leder en bred trappa, hvars steg bestå af väldiga slipade marmorblock, upp till första våningen, af hvilken prinsen af Montefiori och hans familj knappast bebodde tredjedelen.
De många präktiga salarne med sina antika möbler och gallerierna, hvilkas väggar pryddes af en mängd målningar, till en del af stort värde, voro sedan flera år tillstängda, och familjen åtnöjde sig med några smårum, belägna åt gården. De öfre våningarne stodo alldeles obebodda.
Morgonen efter promenaden på Monte Pincio vandrade prinsen af och an på golfvet af det rum, som han nyttjade till sängkammare.
Han var tydligen vid dåligt, lynne, att dömma af hans häftiga rörelser, mulna panna och sammanbitna läppar.
Allt emellanåt frammumlade han några afbrutna och osammanhängande ord, under det han stannade framför kaminen, öfver hvilken familjen Montefioris vapen var anbragt i upphöjdt arbete.
Derpå återtog han sin promenad med ännu hårdare steg, tilldess han uttröttad kastade sig på en stol.
Prinsen af Montefiori hade ännu icke uppnått trettio år och tycktes likväl vida hafva öfverskridit denna ålder. Ansigtet, hvars drag voro fina och buro spår af en nästan veklig skönhet, var något blekt, och den svaga rodnad, som för ögonblicket färgade det, härrörde ögonskenligen af en häftig sinnesrörelse. Läpparne voro
