174
— Den ledtråden finner man själf, när man behöfver den, klippte majoren af.
Brite sysselsatte sig icke längre med det svar, hon fått, ej heller med den fråga, hvilken ursprungligen framkallat svaret. Något värre var det, hon burit inom sig, något, som pinade henne dag och natt. Och Brite visste väl, att om majoren hade sitt helvete, så hade hon också sitt, och mången gång trodde hon, att hennes var det värsta. Det var med henne som med jungfrun, hvilken satt fången i berget, att tiden gjordes henne lång.
Så öfvergifven kände sig Brite, att där hon satt, började hon betrakta mannen, som hade hon velat utforska hans hemliga tankar, utröna, om han icke kunde höra henne längre, bara en enda gång, så som han alltid kunnat det förr. För att icke genast stöta honom ifrån sig gjorde Brite sin stämma lugn och frågade, som hade det rört den mest alldagliga sak i världen:
— Är det sant, Karl Henrik, att om en kvinna i mitt tillstånd ser flammande eld och på samma gång blir skrämd, riktigt dödligt rädd — om hon då … utan att veta det … utan att tänka på någonting … kommer att vidröra sin egen kropp … hvar som helst … är det sant, att modern då kan komma att vanställa sitt eget
