Sida:Bröderna Mörk.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

276

ben och mig. Det begriper jag. Och det var kanske mera än en tillfällighet, att han satte mitt namn i sitt testamente — till förargelse på så många håll. Till något sådant skulle jag själf vara i stånd.

— Jaja, invände doktorn sarkastigt. Jag tror dig. Men det är dock en rasande skillnad mellan herrarna.

— Du menar, att jag är klok, sade majoren.

Doktorn skakade på hufvudet och smålog godmodigt.

— Klok har du aldrig varit, genmälde han. Du har bara maskerat dig en smula bättre. Men du har en son, och det hade icke han.

Därmed teg doktorn, som om han ändtligen fått sagdt, hvad han hade på hjärtat, och nu blott satt och väntade på effekten af sina ord. Tystnaden blef emellertid både lång och pinsam. Stirrande ut i det stora rummets skymning, satt majoren och strök de hvitnande polisongerna, som han plägade, då han ville dölja sitt minspel.

— Tror du, jag glömt min son? kom det till sist med eftertryck.

— Nej, svarade doktorn. Jag ville bara visa dig, att du har mera att lefva för, än du själf vet.

— Tala inte om det, bröt majoren af. Fattar du inte, att jag vet detta, och att just det är