277
mitt allra värsta? Då har jag sannerligen talat för döfva öron i åratal.
— Nej, det fattar jag verkligen inte.
Majoren suckade, och ett egendomligt trött leende gled öfver hans ansikte.
— Ingenting är lönlösare än att försöka förklara sig, sade han till sist. Hvar och en har sitt, att dragas med. Och hvar och en gör klokast, om han behåller sitt för sig själf.
Plötsligt bytte han om ton, och i det han såg doktorn rätt i ögonen, utbrast han:
— Hvart vill du egentligen komma med allt det här?
— Hvart jag vill komma?
— Ja, du har något på hjärtat. Heraus! Säg ifrån. Du går som katten kring het gröt. Ena stunden narrar du mig att bli sentimental, och ögonblicket därpå sticker du mig med sarkasmer. Du är en dålig diplomat, min kära doktor. Sjung ut, säger jag, för satan i helvete. Tror du, jag inte känner på mig, att det är något du gärna vill säga, men inte törs?
Hela tiden medan majoren talat, såg doktorn honom stint i ögonen, och när den andre slutat, svarade han:
— Jag har verkligen något att meddela dig. Hela kvällen har jag sökt efter ett tillfälle att
