61
En bekännelse var det, som undslapp honom, och han fortfor:
— Du anar icke, hvad det är för en man att lefva på skuld. Veta att det finns människor genom hvilkas nåd man lefver. Veta, att man inte är fri. Veta, att om jag dött en dag, skulle du och min son varit hänvisade att lefva på släkten. Det är det, jag känt, ser du, att om jag dött, hade Nils Göran fått taga på sig följderna af mina handlingar. Och han skulle också ha gjort det. Kan du förstå, att det ville jag icke?
Han reste sig upp och blef med ens lugnare.
— Jag fattar ännu inte, att allt detta kan vara sant, sade han ännu en gång.
Ett underligt smärtfylldt leende gled öfver hans drag. Brite gick fram till sin man. Hon hade velat omfamna honom, men det var, som om hon ännu icke kunnat. Att mannen så länge förmått dölja något inför henne, fyllde henne med en blandning af bitterhet och smärta, som förmörkade den glädje, åt hvilken hon velat få hängifva sig helt.
Från denna dag älskade emellertid Brite sin man med en ny kärlek, och äfven Karl Henrik kände det, som om han kommit hustrun närmare. Det föreföll dem, som om de burit en gemensam
