83
själf, som om han läst förbannelser öfver dem han mötte, och ansiktet såg ut som bara smuts och skägg. Inne i stugan, där han bodde, hade ingen främmande på många herrans år satt sin fot. Ty det behöfdes bara, att någon kom nära den mark, hvilken Lars betraktade som sin, för att han dök fram bakom knuten och hytte med yxan. Slagit någon hade han aldrig, och därför lät länsman honom också gå i fred. Men ingen kunde vara säker, att han inte en vacker dag högg till, och därför skydde honom folket och kallade honom för Yx-Lars.
Sådan hade han blifvit, sade de gamla, därför att han så långt någon kunnat minnas, gått och pysslat med andra människors elakhet och ljugit ihop ondt, som han sade, att andra hade begått. Elakhet såg han omkring sig öfverallt, och så ren var ingen, att icke Yx-Lars skyllde honom för satansverk och rackarknep. Barnen gåfvo sig därför hemifrån, så fort de kunde komma bort. Utsocknes flyttade de, och ingen hörde sedan af dem. Den sista, som öfvergaf honom, var hustrun. Och när hon gick, bars hon bort i en svart kista och sänktes i jorden. Hon var nog, den, som haft det värsta med Lars. Och sedan den dagen förföll han och blef till en utböling, som alla måste sky.
