Hoppa till innehållet

Sida:Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

8

Men omsider blef det litet dager, så att vi kunde bruka våra ögon; och då brukade vi dem och be­traktade hvarandra och gjorde hvarandra rättvisa och gäspade. Sällskapet var brokigt — såsom hän­delsen i allmänhet lärer vara med ångbåtssällskaper — och liknade en klutmatta, der slumpen, me­delst sömmerskans hand, sammanfogat röda, gröna, gula, blå etc. klädeslappar till ett så kalladt helt. De flesta af herrarna voro riksdagsmän, och bland des­sa befann sig äfven min gamle vän och gynnare biskop Hedrén.

Jag har gjort den mannen orätt; ty jag påstod för några år sedan, att han vore en ”ofjädrad tvåbening”[1] af det vanliga, medelmåttiga slaget, samt att hans upphöjelse till en så vigtig plats inom stat och kyrka, som biskopsstolen är, blott kunde för­klaras genom det antagandet, att han hade, lika­som en luftballong, stigit för sin tomhets skull. Men nu inser jag mitt misstag, sedan jag fått ve­ta, att herr biskopen vid sistlidne riksdag sökt och funnit motiverna för spöstraffets bibehållande — i Christi evangelium. Den, som der kan söka och der finna dem, måste vara en utomordentlig man.

Bland passagerare, som ej hörde till riksda­gen, torde Onkel Adam, de svenska tendensroma­nernas alpha och omega, kunna anses för den

  1. Platos definition på menniska.