10
På dessa stickord svarade jag ingenting, ty jag
är en beskedlig man, som låter en centner grofhet
passera, om den är beledsagad af ett halft uns
qvickhet. Och har jag med en gammal vän att göra,
såsom nu var händelsen, får grofheten passera för
blott en skrupel qvickhets skull.
Flera bekanta, än de två nyssnämnda herrarna, hade jag ej på ångbåten, till att börja med; innan dagens slut hade jag ett halft dussin. Bacchus vidrörde månget hjerta med sin förtrollande thyrs och stämde det till broderskap. Men ”glömskans häger sväfvar öfver hornets brädd” — säger skalden — och jag minnes numera hvarken mina nya vänners namn eller anletsdrag. Skulle någon af dem i en framtid träffa mig och säga: ”god dag bror!” så drabbar mig för ettusendeförsta gången det beska ödet att nödgas svara: god dag, min hjertans bror! det är oändligt roligt att återse dig! hvad är det du heter nu igen?
Ett enda äfventyr träffade oss under resan; ångbåten fastnade nemligen på ett ställe i Mälaren och satt fast omkring en fjerdedels timma. Detta äfventyr, så trivialt det var, sammanhängde likväl på ett märkligt sätt med det underbara och poetiska, såsom du får se af följande historia.
På Mälarens botten residerar en konung med namnet Tjaffs. Hela dagen igenom sitter han i sitt
