vattenslott, på en thron af sand, med en krona af näckrosor på hufvudet och ett säfstrå, såsom spira, i handen. Omkring thronen stå tritoner, som blåsa monarkens lof på snäcktrumpeter. Naturligtvis har han ej annat göromål än regera, hvilket sker på det sättet, att han ömsom nådigt nickar med hufvudet, ömsom majestätiskt hviftar med säfstrået. Ibland gör han beggedera på samma gång. Äfvenledes händer emellanåt, att Tjaffs lägger venstra pekfingret på näsan och säger ”hm!” hvilket betyder så mycket, som att högstdensamme nu ämnar sysselsätta sin själ med visa och riksfaderliga tankar. Öfver detta hans sätt att sköta sitt konungsliga kall äro hans undersåtare, fiskarna, så förtjusta, att de på monarkens födelsedagar aldrig underlåta att ropa: lefve kung Tjaffs, han och ingen annan!
Men det gifves ej någon lycka, som ej understundom afbrytes af olyckan.
Den 14 November 1847, tidigt på morgonen, ankom en deputation af Mälare-gäddor till konung Tjaffs. O konung — ropade gäddorna — hör oss!
Jag vill höra eder, sade konung Tjaffs och nickade.
Ett uppror är hardt nära att utbrista i vår sjö, klagade gäddorna.
