12
Vågar någon att svika den besvurna troheten
mot mig och mitt hus, frågade konung Tjaffs och
hviftade.
Nej, o konung! — svarade gäddorna — dig gäller det för närvarande icke. Det gäller oss, dina trognaste. Som du vet, ega vi gäddor, sedan urminnes tid ett heligt, ett oförytterligt privilegium att äta upp de andra fiskarna, så ofta vi bli hungriga.
Konung Tjaffs nickade.
Men — fortforo gäddorna — ”det går en oro genom tiden.”[1] Redan är det så långt hunnet, att aborrarna helt cavalierement neka att låta äta upp sig. Samma anda börjar sprida sig bland mörtarna, och slutligen kommer det väl ända derhän, att de simplaste löjor och norssar blifva så oförskämda och vilja frälsa sina lif, ehuru den stadgade samhällsordningen kräfver deras uppoffring.
Derhän får det ej komma, sade konung Tjaffs och hviftade.
Nej — sade gäddorna — derhän får det ej komma. Vi förtrösta på dig, o konung, som alltid varit oss en huld och nådig beskyddare.
Konung Tjaffs både nickade och hviftade.
Derpå togo gäddorna åter ordet och sade: o
- ↑ Här citera gäddorna högvördige herr doctorn och erkebiskopen af Wingårds ord.
