konung! det anstår en vis, när något ondt har yppat sig, att söka utröna dess orsak.
Då lade konung Tjaffs venstra pekfingret på näsan och sade: hm!
Och vi — fortforo gäddorna — hafva sökt att utröna orsaken till det nu ifrågavarande onda och funnit, att den ej kan vara någon annan, än smitta. Ditt sjörikes vågor — o konung! — skölja stränderna af ett landrike, som heter Sverige. Det bebos af fyra särskilda nationer, adelsmän, prester, borgare och bönder, hvilka allesamman styras af en gemensam konung. Dock hafva ej dessa nationer hvar sitt område, utan de bo blandade med hvarandra, huller om buller. De två förstnämnda nationerna besitta stora privilegier. De två sednare deremot hafva små eller inga; men de framträda allt mera öppet och yrka allt mera högljudt, att alla privilegier skola afskaffas. Och det göra de medelst sina frispråkiga riksdagsmän. Genom dem har luften blifvit förpestad med munväder: luften har smittat vattnet och vattnet har smittat aborrarna. Tror icke äfven du, o konung, att så förhåller sig?
Konung Tjaffs nickade.
Men — fortforo gäddorna — när den vise utrönt orsaken till det onda, har han ej ännu fullbordat hela sitt värf. Han måste äfven uppfinna botemedel deremot.
