Hoppa till innehållet

Sida:Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24


Hon har förtjenat vackra pengar, den här da­men — sade den äldre af herrarna — och kom­mer ytterligare att förtjena vackra pengar, både hemma och utrikes.

Ja — svarade den yngre — huru lyckliga äro ej de, som fått sitt genie i halsen, såsom mam­sell Lind, eller i benen, såsom mamsell Taglioni! På deras lefnadsbanor vexa tusentals blommor med stenglar af guld, med blad af smaragd, med kro­nor af perlor och diamanter, och de behöfva ej mer än plåcka och blifva rika. Annorlunda för­håller det sig med mången, som fått sitt genie i hufvudet, påtagligen den äfventyrligaste plats, der bemälte himlagäst kan herbergeras! Huru många utmärkta och utfattiga skalder har ej litteraturhi­storien att omtala! På deras lefnadsbanor vexte blott alnshöga tistlar och törnen, och när de arma vandrarne ville undanrödja ogräset och göra vägen fri, stucko de sig på taggarna och deras händer blödde. Såsom exempel skulle jag kunna anföra Nicander.

Knapt var sista bokstafven af detta namn ut­talad, förrän jag rusade på dörren och gick. Nå­gra minuter senare stod jag vid den poetiske mar­tyrens graf på Maria kyrkogård.

Jag stod der och tänkte på förflutna tider, vår mångåriga vänskap, vårt dagliga umgänge —