än en skicklig trädgårdsmästare anser vara lämplig för odlandet af krukvexter. Så har den allsmäktiga vanan en gång för alla förordnat.
Understundom händer likväl, att detta förordnande icke till fullo åtlydes och att en eller annan tanke insmuglas i talen. Sådan var t. ex. händelsen med det tal, som herr talmannen Holm, å borgareståndets vägnar, nyligen höll till konungen, äfvensom med Hans Maj:ts tal, då högstdensamme besvarade det förstnämnda talet. Herr Holm yttrade nemligen, att ”de nya näringsförfattningarna väckt oro och bekymmer i landet”; och Hans Maj:t svarade, att detta vore ”ett bevis på den försigtighet, som bör iakttagas, då fråga uppstår, att rubba seklers vanor, eller långt mer, lagliga rättigheter, hvilka ega urgammal häfd.”
Att dessa uttryck ej innehöllo ”fraser,” utan ”tankar”, är påtagligt. Kanske skulle dock detta blifvit dem förlåtet, derest icke, till råga på synden, tankarna varit — conservativa. Såsom sådana kunde de ej annat än låta illa i liberala öron: och de flesta af borgarståndets öron — om hvilka jag för öfrigt underlåter att yttra mig — äro af liberal natur. Ståndets pluralitet blef derföre högst förtörnad; och då vreden ej fick gifva sig luft emot
