38
Så grannt har jag aldrig sett — fortfor
flickan — utom i somras, då jag såg påfogeln slå ut
stjerten hos onkel Mathias.
Tyst, Fanny, tyst för Guds skull! —hviskade modren; men jag tog den söta ungen och ställde henne bredvid mig på bänken, att hon måtte se dess bättre.
Hans Majestät höll, med tydlig stämma, ett långt tal, som du säkert får in extenso läsa i tidningarna, och som derföre ej behöfver att här införas. I talet redogjorde högstdensamme för de åtgärder, dem han, sedan sista riksdagen, vidtagit till samhällets lycka och båtnad. Äfven den gode Gudens förtjenster om riket, i afseende på årsvexten och dylikt, omnämndes på några rader med skäligt beröm. Slutligen lofvade Hans Majestät att vara oss ”alle samtligen, och hvar och en i synnerhet, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevågen.”
Öfver detta löfte kunde jag ej annat än bli förbålt glad. De andra blefvo utan tvifvel så med; och sannolikt skall det lända oss allesamman till mycket gagn i lifvet och tröst i döden.
När konungen slutat att tala, framträdde en af hans ministrar för att uppläsa den nådiga propositionen om statsverkets tillstånd och behof.
