Jo — sade källarmästaren — den yngste af
prinsarna aflyfte sin krona, föll på knä och svor
sin höge herr fader trohetsed. Min hushållerska,
som — Gud vet huru — krånglat sig till ett
inträdeskort, har sagt mig, att det var ”rigtigt sött”
att se. Fruntimmerna bruka ordet sött om
allting, och hör man dem länge, så börjar man
slutligen misstänka, att hela vårt jordklot blott är en
stor karamell.
Ett enhälligt skratt följde på denna reflexion.
Till slut — sade den ene af bönderna — njöto landtmarskalken och talmännen den oskattbara lyckan att kyssa Hans Majestäts hand.
Menniskor finnas — sade en annan af bönderna — som sätta värde på sådant.
Ja — sade jag — det gjorde åtminstone salig erkebiskop Rosenstein; men han fick en gång näsknäpp för omaket. Vid det sista prestmöte han höll, såsom biskop i Linköping, voro alltid så många prester, som utrymmet medgaf bjudna till hans middagsbord. Bland dessa befann sig en dag äfven prosten K., känd för sina qvicka och grofkorniga speord. När måltiden var slutad och sällskapet väntade på kaffekoppen och likören, började Rosenstein, som under tiden ville roa sina gäster,
