När så händer — och det kan väl ej länge
uteblifva — ser jag mig nödsakad att taga min
tillflykt till Voltaires vestficka. Den är rymlig nog,
för att medgifva icke blott mig, utan en hel
skeppslast svenska litteratörer, godt svängrum. Och
sedan får han försvara mig med det ofta, men
aldrig för ofta, sagda: tou genre est bon, hors
le genre ennuieux. Måhända skall den eleganta
verlden tro honom — icke för det han talar
sanning, men för det han talar fransyska.
Glasen tömdes och samtalet fortsattes.
Af några glosor, som under tiden undföllo mina bordskamrater, och hvilka allesamman gällde presterna och adeln, återfördes mina tankar för ett-tusende-första gången på ett obehagligt ämne, på den nuvarande ståndssplittringen. Man har behagat kalla den en fyra-splittring, men orätt. I alla vigtigare frågor hafva bönder och borgare hållit tillsamman emot de två första stånden och dessa emot dem. Splittringen har således varit, och är ännu, en två-splittring, eller en sådan, som förr eller senare nödvändigt uppkommer, der tvåkammarsystemet är rådande. Detta kan vara godt att hafva i minnet, derest regeringen skulle i tidens fullbordan, vilja landsfaderligt erbjuda ett förslag till representationens fördelning på två kamrar.
