Majestät behagade i nåder motsvara dess förhoppningar dubbelt, enär hon nedkom med två kronprinsar, hvilka dock på sätt och vis ej kunde anses för flera än en, emedan de voro sammanvexta med den kroppsdel, som man brukar att sitta på. Hofpoeten uppstämde genast en hymn, hvaruti han påstod, att naturen ej kunnat i ett enda hufvud få rum med all den vishet, som den blifvande regenten skulle i en framtid utveckla, och fördenskull utrustat honom med tvänne. Ständerna upptågade i massa till det kungliga slottet, gratulerade konungen och sig sjelfva, samt yttrade både sinnrikt och vältaligt, att regerings-sonaten, spelad af fyra händer, otvifvelaktigt skulle blifva mera fulltonig och majestätisk, än någonsin tillförene. Men konungen var, allt detta oaktadt, icke rättglad öfver den dubbelvälsignelse, som träffat hans hus. Tvertom, den gjorde honom mycket och välgrundadt bekymmer. Till en början kunde svårigheten, att uppfinna en passande modell till en viss nödvändighets-stol åt de båda prinsarna, ej annat än ingifva farhågor för den framtida thronens utseende. En komité af skräddare och filosofer, som blifvit nedsatt för att åt dubbelprinsen construera byxor — de der med prydlighet borde förena beqvämlighet — måste hålla mer
