6
nyssnämnde vän, som skrattade och svarade: res du åstad! Du kan väl icke vara dummare du, än de andra riksdagsmännen.
Och så reste jag åstad.
Resvädret var dåligt och naturen sådan, som den vankas i November månad, d. v. s. ruskig. Likväl måste till dess heder erkännas, att den var symbolisk. Tunga regnmoln bortskymde solen, eller — med andra ord — monarkiska thronhimlar förtogo åsynen af republiken. Några få, aflöfvade pilar stodo vid landsvägen här och der, liksom upp- och nedvända qvastar, och syntes vilja bortsopa molnen; men de nådde ej upp, och jag tänkte på våra patrioter, deras ringa antal, otillräckliga krafter och felslagna förhoppningar. Höstvinden susade sorgset och den lät i mina öron, som en suck ur det fängelse, der frihetens genius försmäktar.
Skjutsbonden, som jag fick vid sista hästombytet, var särdeles språksam i politiken. Bland annat sade han: om våra skatter, så tunga de än äro, användes till förnuftiga ändamål, så ginge det väl an. — Ja, svarade jag, då ginge det väl an!
Straxt på eftermiddagen ankom jag till Norrköping.
Af stadens märkvärdigheter hade jag ingen osedd, mer än Carl Johans staty, hvilken, sedan
