102
föreläsningstimmar skulle hafva upptagits om upprop blifvit verkstäldt: gagnlösheten däraf visade sig ock vara uppenbar, då talrika åhörare underläto att teckna sina namn på de utlagda listorna — och därför ansåg han sig äga fullgiltigt skäl för att bryta mot påbudet. Liknande var ock förhållandet med de anbefalda förhören, hvilka borde anställas vid terminens slut i tvenne professorers närvaro. Han åtnöjde sig med att någon gång på åhörarelistorna med en * framför namnet utmärka dem, som »giort en ogemen progresse i desse scienser» eller under privata samtal »befunnits wara besynnerligen qwicke i de stycken, jag publice föreläst».
Om man får tro Plinius. Denna uppgift om näktergalarna finnes i C. Plinii secundi majoris Historia naturalis X: 83.
Underkastad straff.
De afsky lagbrott af kärlek till dygd och rätt.
De afsky lagbrott af fruktan för det ondas bestraffande.
Matsmessa = den 25 Februari.
Rationalia = räntekammare-göromål; impicienda = inspektioner, såsom t. ex. brandsyn, besigtning och inventering af vetenskapliga institutioner, akademistallet o. s. v.
Professorernas penninge-lön utgjorde i början af 1700-talet 700 daler s:mt, hvartill kom för några af de äldre inkomsterna af ett prebende-hemman. Då emellertid denna lön, »som i början warit tämmeligen tillräckelig, sedermera genom myntets förhögning samt den der uppå under förra långwariga kriget följande ansenliga stegring i priset på wahrorne fallit till nästan ⅓-dels mindre wärde», beviljades 1731 ett tillskott, motsvarande 50 tunnor spannmål. Det dröjde emellertid ej länge, innan samtliga professorerna i Upsala hos den nyblifne kanslern, kronprinsen Adolf Fredrik, gjorde hemställan om ytterligare löneförhöjning, emedan »de icke allenast icke kunna hafwa sin nödtorfftiga utkomst, utan ock blifwit föranlåtne at fördiupa sig i gäld.» Dessutom uppgafs, »det Academiens inkomster äro med then sorgfällighet blefne förwaltade, at icke allenast wackra och nyttiga inrättningar till studiers befordran blifwit i desse senare tider gjorde, utan ock nog ansenlige besparingar i Academiens Ränte-Cammar förwarade, hwilka då de med god hushållning handhafwas, kunna sätta Academien i det tillstånd, at Staten kan gjöra sig underdånigt hopp om något sine wilkors förbättrande», och att «Academiens inkomster således kunna medgifwa en sådan af Professorerne sökt benådning» — en uppgift, som bjärt strider mot Consistoriets samtidigt afgifna förklaring, att »i anseende til Räntkammarens i thessa senare åren hafde ganska stora utgifter, aldeles ingen tilgång finnes til inrättande af ett Laboratorium Chemicum» (se bref. 647 not. 3). Som emellertid kansleren fann, att »det synes billigt, at de som sittia wid et så mödosamt och answarigt Embete, som underwisnings wärket är, måtte derwid hafwa sin nödtorftiga utkomst», ingick han den 9 Februari 1748 till Kgl. Maj:t med hemställan, att professorerna, bibliotekarien och räntmästaren måtte bekomma en ytterligare tillökning i årslönen af 50 tunnor spannmål. Härtill lemnade Kgl. Maj:t den 10 Maj s. å. sitt bifall, emedan »Wi med särdeles attention altid befrämja det som kan lända Eder Kongl. Höghet till nöje», och emedan nu »sådant kan skie utan at betunga Rikets ordinarie inkomster eller Academiens egen stat derigenom kommer till korta.»
