Sida:Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné (1910).djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs
285

■2STi hemma till des curen woro brukad) på något sätt skulle mishaga min bön, så war så god och skicka mig genom natt och dag en expresse, det kommer ej an på 2 å 3 ducater mer äller mindre, så skall jag komma, fast med förlust af lifwet, innan mine linkläder blifwa twättade och jag kunne wara färdig. Min K. Broder skall swara mig inför Gud, om Hennes M:ts nåd på något sätt kallnar, ty Hennes M:t har det ej förtient af mig, och jag har en gång swurit at jag skall med all tro och lydna föllia min öfwerhet till grafwen, och i den satsen skall jag dö obefläckad. Skulle och Hennes M:t, wår makalösa Drotning, wara nådig, som H:s M:t altid warit, och låta mig förswara mitt lif, så länge jag kan, så skall jag försäkra, att alt skall wara helt färdigt beskrefwet och inlagt, innan deras Majesteter resa, ty det kan wähl på 14 dagar expedieras, och jag skall komma, så snart jag brukat min cur. jag har emedlertid bestält om min wagn, som jag på hemresan senast kiörde sönder. Hugna mig med nådigt swar, äller och laga för alt i werlden att Hennes M:t ej på något sätt blifwer stött och at jag får bud, då jag skall komma lika snart, som älliest för mig woro mögligt. jag förblifwer beständigt Min Kiäre Broders Upsala 1754 trogneste tienare d. junii. C. Linnaeus. Datum är ej utsatt, men bör säkerligen vara någon dag i slutet af Juni. Utanskrift: Archiatren Wälborne Hr Doctor Back Stockholm Drotningholm. Sigill IV (sönderbrutet), rödt lack.

Dessa samlingar voro sända af konsul Chr. Holm; se bref. 815. 
  • Med sin »vanliga blodrening» eller »vanliga cur» afsåg Linné

förtärandet af smultron i stora kvantiteter. Han började härmed 1750, då han insjuknat i »gickt med oerhörd smärta», som lade honom »till sängs med föga hopp om lifvet». Följande trenne år återkom samma sjukdom, och åfven då åstadkoms tillfrisknande genom att under några veckors tid absolut ingen annan föda förtärdes än smultron. Sedan fortsatte han med »smultronkuren» hvarje sommar, åtminstone till 1772, då närmare redogjordes härför i disputationen Fråga vesca, hvars respondent var Sv. A. Hedin.