— 7 —
sällan tänker på theatern då han skrifver för theatern, han tror att allt hvad som är drägligt att läsa, är äfven drägligt att höra och se på skådeplatsen; beklagligen är han icke ensam i missräkningar af detta slag.
Alla menniskor af sansning, utan afseende på deras politiska tänkesätt, hafva omsider insett nödvändigheten att sätta gränsor för dramaturgiens utsväfningar, och sjelfva de franska Oppositionsbladen hafva medgifvit, att en theater-censur behöfdes. I Sverige begärde Ständerna sjelfva, vid sista riksdag, att inga dramatiska stycken borde få uppföras innan de blifvit granskade. Kanske hade den gamla och aldrig upphäfna författningen om theaterstyckens censur varit vid detta tillfälle den tjenligaste, emedan den öfverlemnade granskningen åt en enda person; hvaremot de domare, som nu på särskilte ställen nämnas, kunna vara af olika tankar. Korrektivet emot censurens missbruk ligger ändå i rättigheten att trycka det ogillade stycket. Kungliga theatern har ensamt icke blifvit underkastad någon censur, den har icke heller i detta afseende, underlåtit att begagna sina privilegier.
För den inhemska dramatiska litteraturen behöfde visserligen ingen censur, ty
