— 29 —
utvägarna att betäcka den, en gång upphöra, och det är nog förvånande, att detta icke redan skett. I moraliskt, ästeliskt, stundom äfven i artistiskt afseende bar theatern redan hunnit den punkt hvarunder den icke gerna kan falla; utan att uppenbart blottställa sig för allmänna oviljän, och således är, i detta fall, någon förhoppning. — Att med moralitet icke någon annan än scenens kan komma i fråga, behöfver förmodligen icke anmärkas, men öfver denna äger hvar åskådare en ovilkorlig domsrätt.
Stockholm kan likaså litet som någon annan hufvudstad nmbära spektakler, och att det finnes personer, med upplysning, som påstå, att icke åtminstone två theatrar der kunna bära sig, bevisar huru svårt det är att göra sig fri från de skråprinsiper man en en gång gillat. Med antagandet att icke mer än en theater i hufvudstaden bör finnas, är det: likväl inconseqvent att ordnarne få gifva skådespel och taga betalning för entréen. Den som ville inrätta en enskilt theater, behöfde ju blott söka tillåtelse att stifta en Orden, och låta hvar inträdes-biljett anses såsom en kallelse att vara ordens ledamot.
