liiti i ståonappon, så ska ja set teidä kåppan di i nackan.
Måosson: Jåo — ätschi! não tråo ja — ätschi! — ä ska va na ti dä i gryyton. (Hämtar vatten i en skopa och sätter sig ned på stolen. Under tiden tar Stiina fram sina instrument).
Måosson: Men ska vi int let kåppasi va tärt Mittjil a fari?
Stiina: Bryy di strunt i Mittjil. Int haa ja tiid ti va jää na leng, ja mått enda ti Buldraris enn i daa. An lää no fol int a siitt käppasi förr.
Måosson: Nảo veit ja jo hä, int bryy ja no mi så mytji ii an, int, men an ståo jyst jäär å spetaakła åm ä för in stånd sedan.
Stiina: Jaa, hä jäär int na, hä. (Begynner exekutionen: fuktar måosson i nacken, suger fast två koppar, tar bort dem igen, hackar hål med yxan och suger så fast kopparne på nytt, spottar ett tag samt ställer sig därpå att betrakta sitt värk med handen på hvardera höften).
Milijil (inträder): Nej ha do spåtta po fenin; jissa ja int hä!
Stiina: „Välkommen i det gröna", saa tan snöud tå an kasta tjärnjin ilaa mä brännhesslona.
Mittjil (skämtsamt): Juo ni sku hav är po råmpon, Stiina måor, tå ni springär å steldä teel taki dä i gååłan mitt po sjöłva sånndaain.
Stiina: Ha do int lääst i Nyya testamentti hä an ska draa äksin „utur brunnen?“
Mittjil: Jåo on i räta aksin on ja harpon våron, såm sitä po ståołin jär. Ä jir int in snubbo åks heldär, an haa jo håonin.
