nes skilja sig från Mäster Olof, så måste där dock finnas en underjordisk gång dem emellan.
Men med detta drama tillhör Strindberg redan det typiska 90-talet, på samma gång han i en följd storslagna historiska och andra skådespel ånyo öfverraskar världen. Utrymmeshänsyn bjuder mig emellertid att stanna här. Det må blott nämnas att vid sidan af Strindbergs produktion under 80-talet finnes en mycket aktningsvärd novellistik på realistisk botten, som kulminerar med Ernst Ahlgrens roman »Fru Marianne», en psykologisk hvardagsskildring af ett kvinnoöde, som icke sedermera öfverträffats. Man bör dessutom erinra sig att äfven skalder sådana som Rydberg och Snoilsky äro verksamma under detta skede.
Reaktionen omkring 1890 torde i grund och botten vända sig mindre mot den härskande skönlitteraturen än mot kulturen som helhet, och det är ett misstag att blott fästa sig vid rent litterära strömningar, när man söker förstå den litterära utvecklingens faser.
Under 1880-talet breda sig den sociala rörelsens slagskuggor allt djupare ned öfver jorden. Ungdomen här hemma gripes af de nya idéerna om arbete och kapital, om rösträtt och skattefördelning, kyrkoförnekelse och folkupplysning, de radikala studentklubbarna bildas och samhällsdebatterna taga fart. Rörelsen betyder en allmän pånyttfödelse inom ungdomslifvet, men den är icke gynnsam för skönlitteraturens fria utveckling, ty gifvetvis hyllar man främst den litteratur, som sätter de sociala problemen under debatt. I samma ögonblick fick man en doktrinär uppfattning om poesiens uppgift och värde.
I dessa yttersta dagar, då så mycket af tvifvelaktigt värde går igen och spökar midt på ljusa dagen, har man också pro klamerat satsen om den sociala frågans oerhörda betydelse för litteraturen. Märkvärdigt, att man inte hunnit längre!
Ingen skall kunna inbilla oss att en dikt om storstrejkens fiasko har större värde än ett drama om Gustaf Vasas kamp för ett ordnadt Sverige eller Euckens försök att på grundval af
2 110354. Marcus, Den nya litteraturen.
