en fördjupad åskådning af kulturen bygga upp en ny stomme för personligheten. Den tysta kampen vid skrifbordet för en världsåskådning eller födseln af ett diktverk har lika stor betydelse för individen som den sociala kampen för samhället.
Det är något, som allt starkare uppreser sig mot detta gång på gång uppdykande kraf på litteraturens socialisering. Är det icke nog, att en hel väldig klass kastat sig midt in i cirkeln af vårt samhälleliga lif och oafbrutet utsprider proklamationer om sina rättigheter? Är det icke nog, att många af de bästa i vår egen klass offra alla sina krafter för att stödja arbetarnas kraf, bevisa med vetenskapens siffror deras rätt, medan de helt och hållet glömt bort att också deras egen klass kan göra anspråk på att få utveckla sina slumrande möjligheter fram till den klara dagen? Lifvet är slutligen icke blott en fråga om debet och kredit, om egna hem och inga hem, utan på den materiella kulturen som grundval resa sig nu som alltid den andliga kulturens blommor.
Om nu konsten bemäktigar sig de sociala problemen och återger dem på ett gripande sätt i ord och bild som Zola, och Meunier, så är detta godt och väl, och deras verk blir ett utomordentligt uttryck för en af tidens djupaste strömningar. Men det är intet oafvisligt kraf, att konstnären måste reproducera den sociala krisen i sin kammare och ateljé! Tvärtom torde hos honom röra sig ett mycket starkt behof att åstadkomma ting och verk af en mera luftig art, i stånd att flyga bort med oss från all den sorg och smuts vi se utanför vår dörr. Med all makt stänger han fönstret för den svarta rök, som väller fram ur industrialismens jätteskorsten, han ser gestalter från fjärran skönhetsvärldar träda öfver sin tröskel, han hör stämmor ur gångna kulturer, och han diktar poem, som fröjda oss genom sin rena skönhet och idealitet. Eller flyr hans fantasi från stor staden ut till landet, och naturens tusen färger och former bilda omgifningen kring hans människa, som här ännu lefver ett lif, fullt af mödor, men också af hvila och kärlek. Ty diktaren lyder först och sist en enda lag, som är hans väsens slaf och herre, den enda han följer och bekämpar, driften att utveckla
