du var som jag ett barn af gammal ätt,
och därför funno vi hvarann så lätt,
sjunger han till sonetten. Säkerligen har man aldrig förut i vår poesi skrifvit ett sådant stort antal dikter i denna form, som först med den äldre romantiken fick den stilenliga dräkten här hemma. Nästan alla Agrells lyriska stämningar forma sig till sonetter, dikter om ädelstenar, stjärnor, blommor, kvinnor. Det kan bli en smula söfvande att läsa igenom alla dessa poetiska parafraser, men man beundrar ihärdigheten och den säkra behärskningen af den svåra formen.
Agrell är som poet af aristokratisk daning och han går i sin sträfvan efter nya valörer hos ordet och rimmet på samma bana som Österling och Lidman, om också med olika medel. Hans poesi är icke den omedelbara utlösningen af en stark känsla, den är alltigenom dämpad och ljuder som när vattnet sakta risslar ned ur en fontän i någon gammal park. Han är en åskådare af lifvets komedi, en lärd man , som med en förströdd min leker med rim och rytmer. Om hans musa därför får ett litet trött och blekt drag öfver sin panna, så kan hon dock då och då se upp mot stjärnorna och få ett förklaradt leende på sina läppar. Då diktar Sigurd Agrell en sådan upphöjd dikt som den om »Cassiopeia.»
Hur lugn och vacker i det höga blå
Cassiopeia tyst sin skönhet sprider!
Och hafvets fordom krönta nereider
klarögda stirra upp bland vassens strå.
En sakta sky i silfverskimmer glider
om drottningmidjans vekhet då och då,
men hennes blickar sorglöst stilla stå
i samma milda ro, hur nattten skrider.
De vilja intet. Endast ostördt speja
i dunklet ned, där tysta lunder stå,
där Pan den evige rör sin skalmeja
och hvita nymfer öfver gräset gå.
Hvad den är saligt lugn, Cassiopeia,
din stumma hvila i det kalla blå!
